fredag 13 februari 2015

Rejält med canicross

Vi tog ett uppehåll med linlöpningen efter att Ior var mer fokuserad på att spåra allt möjligt än att ligga på framåt i selen. Någon månad, ungefär.

Nu har vi startat upp igen. Och den dragglädjen! När han blir trött ökar frekvensen på kisspauserna, men annars är vi ordentligt mycket på gång. Är han för ofokuserad gör jag en omstart (okej, han fick en fot i arslet en gång också och verkade fatta precis varför). Och jag konstaterade att han tar i precis lika mycket som jag gör: märker han att jag vilar lite och återhämtar mig, så gör han detsamma. Vrålspurtar jag, ja då vill han också ge järnet! Den upptäckten gjorde att jag blev ärligare med mig själv. Behöver jag gå, ja då gör jag det och bråkar inte på honom om att han ska jobba när jag själv inte orkar bidra. Målet är trots allt inget maraton, utan att vi ska bli djävulskt snabba på några få km och då är det lika bra att låta den träningen som blir vara effektiv.

Vår absolut snabbaste spurt var då en cykelpendlare började köra om oss. Hen lyckades efter en minut eller två, men innan dess kom jag och Ior upp i 2:59-tempo, eller över 20 km/h, enligt endomondo. I svagt motlut! Enda gångerna vi varit i närheten innan har det varit full rulle nedför.

På väg hem såg jag ett elljusspår, som inte kan ha varit mer än 5-10 minuters promenad hemifrån. Perfekt uppvärmningssträcka! Och på så vis är platsen för nästa pass avgjord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar