fredag 20 februari 2015

Sjukt

Nu när vi precis kommit igång ordentligt med löpningen igen, jag och Ior, så åker jag på en hejdundrande omgång flunsa. Är inne på tredje dagen med feberkänningar trots ibuprofen, halsen är så svullen att jag knappt har något röst kvar och trots bisarra mängder sömn senaste dygnet så stannar jag hemma från praktiken idag. Det blir mer sällskap åt Ior, vilket är en bra sak, men jag är ändå bitter in i själen. Jag vill träna!

Förhoppningsvis kryar jag till mig såpass att jag tar mig till staffespecialen imorgon. Tur i oturen att jag inte blev inropare för rallylydnaden, det hade ju varit helt kört. Honnörsfunkis kan ändå funka. Och sen ska Tippex trava vänstervarv! Spinkisen har precis haft en växtspurt så han ser ännu rangligare ut än vanligt, och dessutom är åldersklassen 6-9 månader. Hjärtegrynet är 6 månader och 2 veckor <3 så någon kanonkritik räknar jag inte med, bara utgår från att alla utställningsdomare har en annan bild av idealhull än mig vilket iofs inte behöver vara sant, men i alla fall. Miljöträning och lagom mycket prestation för en valp att trava runt och sen bli hanterad, tänker jag. 

Nu ska jag återvända till sängen. Hoppas att dimman i huvudet lättar under dagen.

fredag 13 februari 2015

På tåget

Mina små monster är resvana <3 Tippex har hittat någon annans knä att ligga i, lika bra att passa på antar jag.

Gosig inspiration

Igår fick Ior ett infall. 

Han är oftast inte en klängig typ. Om jag sätter mig i sängen en decimeter från honom, så visst reser han sig för att lägga sig tätt, tätt intill. Men när han tar kontakt så är det för att han vill leka, och det där med att bli klappad kan oftast kvitta (om det inte handlar en särskild kategori av ryggkli som han blir helt euforisk av).

Men igår! 

Jag hade filt över mina ben, satt i skräddare, och valpen låg en bit bort under samma filt. Därför blev jag inte särskilt förvånad när Ior kom och slog lite på mig med framtassen. "Hallå, jag vill också in under där och ligga varmt!". 

Saken var bara den att han inte blev nöjd när jag erbjöd de platser han brukar vilja ha. Han tittade in under filten, tittade på mig som om jag var korkad, och satte sig demonstrativt där han var istället för att krypa in under filten. Jag svor lite över hur den prickiga divan kör med mig, men fortsatt testa varje gång han krafsade på mig.

Till slut råkade jag lyfta på filten så han kunde ta sig in framför mig, mellan mig och valpen. Det var det han ville! Och dessutom göra nåt jag aldrig set honom göra förut - lägga sig halvvägs uppe i mitt knä, ihoprullad. Sådär som Tippex gör jämt (fas han får såklart plats med hela kroppen).

Den enda rimliga slutsatsen är att Ior, efter fyra månader av att ha sett Tippex sova i mitt knä, tyckte att det var något som är värt att testa. Han gosknorrade som bara han kan <3 och det är så himla fint! Ior ha annars alltid varit lite timid, han kan gosa men då är det från sidan eller bakom ryggen, med ryggen mot mig och låtsas som om vi inte märker varandra. Jag har nog sagt det tusen gånger, men första veckan hoppade han ner från soffan om jag satte mig i andra änden av den när han låg där, och han hade fått vara i möblerna hos sin förra familj... 

Att skaffa valp har påverkat min och Iors relation på många sätt. Han märker att jag inte alltid fokuserar fullt ut på honom, men är desto lyckligare när jag gör det under vår egentid tillsammans. Han har vuxit på många sätt i sin roll som storebror, och nu även börjar ta inspiration från valpen. Det är så mycket hjärtesmält över det att jag inte vet var jag ska ta vägen <3

Rejält med canicross

Vi tog ett uppehåll med linlöpningen efter att Ior var mer fokuserad på att spåra allt möjligt än att ligga på framåt i selen. Någon månad, ungefär.

Nu har vi startat upp igen. Och den dragglädjen! När han blir trött ökar frekvensen på kisspauserna, men annars är vi ordentligt mycket på gång. Är han för ofokuserad gör jag en omstart (okej, han fick en fot i arslet en gång också och verkade fatta precis varför). Och jag konstaterade att han tar i precis lika mycket som jag gör: märker han att jag vilar lite och återhämtar mig, så gör han detsamma. Vrålspurtar jag, ja då vill han också ge järnet! Den upptäckten gjorde att jag blev ärligare med mig själv. Behöver jag gå, ja då gör jag det och bråkar inte på honom om att han ska jobba när jag själv inte orkar bidra. Målet är trots allt inget maraton, utan att vi ska bli djävulskt snabba på några få km och då är det lika bra att låta den träningen som blir vara effektiv.

Vår absolut snabbaste spurt var då en cykelpendlare började köra om oss. Hen lyckades efter en minut eller två, men innan dess kom jag och Ior upp i 2:59-tempo, eller över 20 km/h, enligt endomondo. I svagt motlut! Enda gångerna vi varit i närheten innan har det varit full rulle nedför.

På väg hem såg jag ett elljusspår, som inte kan ha varit mer än 5-10 minuters promenad hemifrån. Perfekt uppvärmningssträcka! Och på så vis är platsen för nästa pass avgjord.

torsdag 12 februari 2015

Från klarhet till klarhet

Ior har varit skitjobbig av alla löp. Men nu verkar det vända!

Igår la jag ett kort spår, start tre meter från ingången till hundrastgården, utmed promenadväg och sedan över vägen (asfalt) och vidare på blandat lera och gräs. Två räta vinklar, en innan och en efter asfalten. Kanske 70 meter långt, ca 15 minuter liggtid.

Det här är alltså området där det går hundar hela tiden, bränner förbi mopeder hur som helst, och liknande störningar.

Min stjärna tog det som inget! Underbar precision trots kort liggtid, mindre och mindre fladdrig ju längre han gick <3 så nu ska jag lägga ett spår på väg hem från plugget. Det var perfekt för att väcka min motivation, han valde ju bort alla löpdofter och att leta ragg för att följa mina fotspår!

Och nu på morgonens flexipromenad skvallrade han perfekt på en ekorre som det tog mig en halvminut att upptäcka. Inte en ansats till att jaga den. SÅ. JÄVLA. COOLT.

måndag 9 februari 2015

Vi bryter tystnaden!

Här har allt möjligt hänt under den senaste månaden. Har hunnit flytta till en mysig etta, och är rätt säker på att hundarna trivs lika bra som jag. Ior är vidrig ute av alla löpdofter, senast igår skrek och slängde han sig i kopplet. Tippex upptäcker doftvärlden genom att långsamt analysera allt nytt, så jag går med ett prickigt lokomotiv framför mig och en liten valpsvans i släptåg. Puh!

Positivt är att Ior verkar ha hittat dragviljan igen. Den har varit svajig, men har haft ett par riktigt bra canicrosspass där han njutit fullt ut, så himla härligt!

Har börjat träna på ställanden i högre tempon med sikte på både under inkallning och rutan. Rutan har jag tänkt behandla som hinderstöd på samma sätt som i agilitykursen (snacka om evigheter sen!). Det är ungefär hela lydnaden vi ägnar oss åt nu, och bruksgrenarna blir inget av alls. Kastar ut godis i ljungen så de får använda näsan lite varje dag, men det är allt jag orkar tänka ut på den fronten.