- Lugnare miljö. Hos mina föräldrar känner han den hunden som oftast går förbi, och övriga är tillräckligt få för att han ska känna igen individerna. Ingen informationsoverload som i stora staden, med andra ord. Dessutom inte samma bakgrundsljud, ett helt hus där det oftast finns någon som vill ha sällskap i sängen eller soffan, och det blir ett vilohem för en stackars utsjasad dalmatinergubbe.
- En hundflock. Den här gången inte hemma (Stina är saknad!) men väl på dagis, där han fick hänga med ettårig flat och goldenvalp. Han stod och pep i bilen sista dagen jag skulle lämna honom hos tjejerna, och jag ser inte ens det som ofog eftersom han är så satans behärskad i allt. Han trivs med andra hundar!
- Tydlighet. Både i när det är aktivitet och vila - jag höll mig till att träna spår och apportering på ett ställe, lydnad på ett annat - och i när han gjort fel. Tidigare har jag tänkt att korrigeringsfritt är det bästa, men börjat ifrågasätta lite var gränsen går. Vad är avledning, liksom? Jag styr ju upp en hund som gör fel. Bättre då att han får veta det och kan låta bli, än att han märker irritationen men inte förstår varifrån den kommer.
Det förstnämnda kan jag tyvärr inte göra så mycket åt just nu. De två sista, däremot, är redan på god väg! Kan tilläggas att han förstår mycket väl att jag inte är någon hatisk och galen människa - om jag ryter till för att han ska låta bli maten på tallrikarna, så kan han komma och lägga sig bredvid mig i soffan och knorra istället. Troligtvis låter jag för tveksam när jag har snällare röst - oavsett vilket blir det tjat och stress istället.
När jag däremot är på dåligt humör på riktigt, eller sådär panikledsen som en kan bli ibland, då håller han rejält med avstånd tills jag bett honom komma till mig. Då kan han trösta, men han riskerar inget på förhand! Så just att han lägger sig hos mig och sover direkt efter en tillsägelse med argaste monsterrösten ger mig starka signaler på att han inte far illa av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar