Bloggen och döden

Det blev ett litet uppehåll. Skyller på 1) Glee 2) plugg som är kul igen(!) och... ja, typ det. Hur som haver, det som hänt med Ior är mest skogspromenader och canicrossande. Igår blev det hundmöte runt ett hörn, en liten dvärgschnauzer som han susade förbi! Antagligen för att han inte såg den förrän i samma höjd, enligt husses beskrivning av förloppet. Hoppas det gick bra för dem, Ior och husse dånar verkligen fram i nedförsbackarna... fartdårar. 

De senaste dagarna har jag även börjat sörja Stina på riktigt. Eller, tänker inte påstå att det var på låtsas innan, men de gångna två månaderna har varit som i en dimma, ingen riktig smärta. Tror inte att jag riktigt vågat. Jag har haft en hel del skuldkänslor, för att jag pushade för att de skulle ta bort henne, alla systrar hann inte säga hejdå... men hon kunde inte gå. Det var grymt att hålla kvar henne, eller det tyckte jag då, men det går inte att säga om jag överdrev. Om det bara gjorde för ont att vänta. Redan när hon fick de första kramperna, i februari, förberedde jag mig. Jag ville inte överraskas, som jag gjorde med hennes mor. Ett halvår av att vänta på att en hund som man följt från den stund den föddes inte finns mer, det är väldigt lång tid. På ett sätt är det skönt att gråta sig till sömns. Erkänna känslorna. Men jag är livrädd för när den dagen kommer för Ior. Det är förhoppningsvis långt kvar, men jag vill inte, aldrig någonsin behöva ta beslutet. Om jag fick välja skulle det ta slut i sömnen, när han ligger vid våra fötter om natten. Tryggt.