Svårt mysigt

Något jag ser som en stor fördel med att vi går mot svalare tider är att Ior blir otroligt gosig. Eller, under sommaren var han inte riktigt sig själv och ville ligga på golvet av alla ställen. När vi skulle sova verkade det som om han nattade mig: följde med mig i sängen, men när jag slumrade till, ja då hoppade han ner igen. Sötstrut!

Nu är det andra puckar däremot, ligger jag platt, alltså på rygg eller mage, så kommer ett dalmatinerhuvud och använder mig som kudde. Är inte det möjligt, ja då ska det spoonas. Särskilt på morgonen: om han märker att jag ligger och drar mig, så reser han sig upp och trampar ett par varv, för att sedan dunsa ner så nära som det bara går (halvt på mig). 

Och jag tillåter min hund i sängen för att det är skitmysigt (tycker vi båda två), och för att han ändå lägger sig där när han är ensam. Det slipper bli en konflikt i ensamträningen vilket jag faktiskt tror är viktigt, och vi värmer varandra lite nu... dock tycker han att det är dags att sätta på elementen, han skakar väldigt ofta om vi sitter stilla i soffan. Får kasta filtar över hunden i september liksom...

Så om vi ska vänta på hållplatser börjar det nog bli dags att packa fleecetäcket. Fast det gör inget heller, tycker det är mysigt att klä på honom när han uppenbarligen vill att man gör det, han slappnar av på ett himla  fint sätt när han slutar frysa (vem gör inte det?). 

Jag älskar hösten <3