Jag insåg ganska tidigt att den sociala, men ändå flockbundna och smått reserverade Ior skulle må bäst av att ha en hundkompis hemma. Detta har även bekräftats när vi varit hemma hos mina föräldrar, då till och med läskiga tjurtanten Stina har fyllt rollen som hundsällskap på så vis att han blivit lugnare och trevligare. Vill bara påpeka att det inte heller handlar om att min hund är understimulerad, men han blir helt enkelt en mycket trevligare hund om han inte ständigt söker efter sällskap, i vardag och träning.
Nu tycker han i och för sig att lillskruttan är lite jobbig, och han knorrar demonstrativt när hon ockuperar husse och matte i sängen på morgonen. Men jag märker också positiva skillnader, och är själv så fruktansvärt överlycklig av att gå med två hundar igen (vi hade mor Zita och dotter Stina i några år), att de delarna inte spelar så stor roll.
Det jag däremot konstaterar är att det nog inte kommer bli dubbelt prickigt hemma hos mig, åtminstone inte medan jag har Ior. Det räcker med en stor stark hund i vardagen. Så, nu har jag börjat lura på passande raser i 15-kilos klassen, som jag tänkte mig från början... Jag säger ganska ofta att det blir en mellanpudel nästa gång (ja, jag vet att de är mindre än så) men det finns så många andra hundar som faktiskt tilltalar mig utseendemässigt, typiskt dåligt argument men då får jag väl komma fram till det sen!
Största anledningen till att jag inte skaffar en till omedelbums är dessutom rent praktiska - skulle faktiskt behöva både bil och pengar för att få det att fungera på ett rimligt sätt - så nu måste jag vara sådär förståndig i några år. Typiskt skitjobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar