Framsteg och sådant

Idag känns som en milstolpe, eller den här sommaren. Kan vara att jag lyckats hålla mig till en konsekvent inkallningssignal (oops, dålig på sånt), eller bara att det är mindre störningar här ute på vischan, men den fantastiska Ior har fått en rent magisk inkallning. Han kastar sig om och rusar till mig! Efter ett år av "ska bara" är det nästan så man börjar böla. Han skvallrar, inte bara på harvittring, utan på harar som springer bort från honom. Det är fanimej löjligt.

Det är inte så svårt som det ser ut.  

Detta räknar jag hur som helst inte med att det håller i sig när vi flyttar tillbaka till min lägenhet i Göteborg, och våra vanliga promenadmarker där det rör sig lika många hundar på en timme som vi har som mest på en dag här.

Eftersom Iors favorithusse M sticker på utbytesår har jag även blivit tvungen att ta tjuren vid hornen och ge mig på kloklippningen på egen hand. Han har varit en oumbärlig godismaskin, men med en tyst giljotintång, halsband på, samt hund som står upp och får smaska mjukost på varje klo så går det riktigt fort! För ett år sen morrade och skrek han om vartannat, så det är ingen liten sak, detta.

Sist men inte minst bor vi i skrivande stund tillsammans med en löptik. Närmare bestämt mina föräldrars gammeltant, som nog ska få en egen presentation här så småningom, en fräsig dam på snart 10 år som är ungefär den enda hund Ior har respekt för. Och se på tusan, han är faktiskt riktigt sansad! Nog för att vi inte kommit till höglöpet än, men det kära vänner, är detaljer som min lilla charmör aldrig brytt sig om innan. Och det är ljusår från konstanta gnällskrikpaniken han hade i julas, när min systers hund löpte över julen...