torsdag 29 augusti 2013

Panik och/eller skitglad

Skulle vara lite smidig och lägga ett personspår, hyfsat enkelt sådant, till Ior innan jag handlade.

Allt var frid och fröjd, åtminstone till dess jag skulle plocka upp mina nyckar. Tappat dem! I skogen självklart.

Som tur är flyr husse landet först på söndag, så jag ringde och avbröt hans spelkväll. Ior fick sig en längre ensamstund än planerat också, men led inte så mycket av det - han hittade ju kyckling i diskhon!

Ut och låta Ior spåra, vafan, jag har gått det två gånger (kort nog att komma ihåg hur det gick), och i bästa fall hjälper han till, i sämsta har jag fortfarande lite fyrbent sällskap.

HAN SPÅRAR OCH SÅ JÄVLA FINT!

Sagan om mig, Ior och personspår är ren jävla hatkärlek, ena gången är han klockren nästa bryr han sig inte, en tredje gång råkar jag lägga starten precis vid en rasthage, nästa sidvind och jag korrigerar för att få honom "rätt" osv osv. Duktigt dåligt. Nu var alltså planen att börja om och faktiskt göra rätt, samt ha något med jävligt högt värde med. Alltså blev det 15-20 meter med frolic gnuggat i spåret och ett spårslut som var en frolic uppbruten och utkastad, samt leksak om han prioriterade det (facit: totalignorerad).

Spåret var kort och rakt men han fick ändå hålla koll, för det var genom buskage och över 2 m höga stenar. Sjukt kul!

Ja, och vad hände med nycklarna?

De låg i kassen.


Åsnan behöver mutas



But food and love aren’t mutually exclusive; just because a dog loves sausage doesn’t mean they don’t also love their family.

Hittade denna artikel via subredditen Dogtraining, och jag tycker det sätter fingret på mycket som jag kände i början på hunderiet. HAN TYCKER INTE OM MIIIIG grät jag inombords när jag gick och köpte hinkvis med mjukosttuber.

Det är skönt att inte ta det så personligt längre.

onsdag 28 augusti 2013

Mörkerlöpning

Idag kom Iors nya dragsele, en lash sele från manmat. Jag har tyckt att nomeselen sitter lite halvtaskigt, framför allt är den tight i halsen och med de proportionerna den har innebär det att den trycker nedåt på nacken. Uschligt! Nya har en mer rundsydd hals, och sitter alltså ännu högre upp och tigtare om halsen, men vilar fint mot bogbladet i belastning. Framför allt har dragviljan kommit tillbaka!

 Han jobbade väldigt fint och såg inte ut att crabba lika mycket som han gjort på sistone (vilket var konstant), även om det dök upp då och då. Å andra sidan fick han släpa på husse istället för mig, klart man blir extra trött med 150% av vanliga belastningen, och lite till eftersom han inte riktigt springer lika mycket. Jag, utan hund, höll jämna steg med canicrossekipaget ;)

Så till det roliga: vi sprang på ej upplysta spår! Ute 21:40-22:40 (inkl uppvärmning och nedvarvning), vilket gjorde det hela till en övning i mörkerseende och balans. Märktes att Ior också kände efter lite var han satte ner tassarna, och för egen del känner jag att det var nyttigt att komma upp från det vanliga släpandet av fötter i marken. Dessutom var det rätt frän känsla i sista backarna, när man var rätt trött och inte hade riktigt koll på allt, och lutningen ändrades utan att man såg det! Det kändes ändå, men synen är rätt kass om man växlar mellan elljusspår och sådana som saknar lampor. Hela känslan att inte veta när fötterna kommer slå i backen, det är som om varje steg är det där extra trappsteget som man snubblar nerför för man trodde att det var klart. Roligt!

Lyckliga hundar och skrubbade knän

Gårdagens dubbelhundsbus berättat i bilder.

Början på promenaden gick helt okej, vi hann väl vara i rasthagen 20 minuter innan vi tröttnade på en otåligt vankande person utanför och gick iväg.

Ibland gick de fokuserat.
Fast för det mesta berodde friden på att luktfläcken de ville fram till var åt samma håll som jag ville gå. Ibland var den inte det.

Ibland skulle de rakt åt varsitt håll. 
Det allra dummaste var nog att de fick tag på en pinne. Ior retades, det blev fart på båda och PANG

så låg jag på backen med diverse skrapsår.
Idag är jag därtill löjligt stel i nacken, men verkar annars ha klarat smällen bra. Hundarna var fjäskiga och försöker fortfarande tvätta mina sår (AJSOMFAN) men i övrigt är det inget annat än humor i det hela. Kan inte påstå att det borde vara särskilt oväntat heller, två unghundar som tillsammans väger nästa lika mycket som jag själv kopplade till mig i midjan... Men ja, fröken kanonkula är numera namnet på svartpricken med hjärta över högerögat (hon är bedårande).

Busgosfia

Ior är inte den som gosar aktivt - han lägger sig gärna på mig, men börjar han fjäska och ha sig är det ganska högt tempo och inte mysepys. Fröken kanonkula (ska strax avslöja varför hon fått byta namn) däremot är av typen "hallå ser du mig inte? då försöker vi lite till!"

Smyger sig fram

Mycket nöjd med resultatet

måndag 26 augusti 2013

Lyckan

Fixade minneskortläsare idag, nästan exakt ett år efter att usb-porten på min kamera stämplade ut för gott. Vad har detta att göra med Ior? Jo, han har självklart fått posera för lite bilder, och på köpet lärt sig att man får mjukost när det slutar klicka i kameran. Win-win situation, om något.

Nu var det lite mörkt när vi gick ut, så jag har lite för hög ISO för att det ska bli riktigt snyggt. Min kamera - vi kallar henne Sonja det är en sony och jag har dålig fantasi, okej? tycker jag - är en julklapp från 2008, och det var en helt okej kamera att börja med då. Jag har dock inte fortsatt så långt pga periodiskt intresse, och segt autofokus och inte använt den på ett år yada yada nu vet ni varför jag tycker att bilderna kan vara mer fantastiska (och varför alla bilder i rörelse är raderade istället för publicerade här).

rumpa 1

Så jävla söt!

Ibland måste man rulla sig också. Eller åtminstone kan man tro det, och sen ändra sig.

Sniff sniff

rumpa 2
HEJ!


söndag 25 augusti 2013

rallydebuten 60 poäng

och helt jävla jätterättvist. Okej, om jag hade väntat 5 minuter med att värma upp hade det kanske inte blivit "nos sk [sträckt koppel]" första typ fem skyltarna, men det som är otroligt är att han faktiskt hittade upp med huvudet och blev snudd på skitbra resten av banan. Lite sned och förvirrad, men vad tusan, jag var nervig så jag skakade innan vi klev in på banan så detta var ungefär det bästa som kunde hänt. Han var verkligen skitfin på uppvärmningen också, så nu vet jag att han kan fokusera i den miljön med många hundar och rörelse hit och dit. Bara det trodde jag skulle vara omöjligt bara för ett halvår sen!

Så nu är det Kajsanerver och Iornos som står i fokus. Jag vet ju att han är känslig för min sinnesstämning (sitter helst 10 meter bort och observerar om jag är arg), men jag vet ju från simningen att jag gillar tävlingskicken så måste på nåt sätt vänja honom vid att matte inte lider så mycket som det ser ut - att jag skulle träna bort nerverna är faktiskt uteslutet. Därtill verkade inte tävlingssituationen, ny klubb och okända människor röra honom i ryggen. Han hade skitkul! Och jag också, men det kommer lite i andra hand. Det är ju just glädjen som jag har siktat på, och att han var rent skitlycklig hela andra halvan av banan är den största seger jag kunde få idag. Tyvärr har jag ingen dokumentation av spektaklet, men det var nog lika bra det. Hade jag funderat över att någon filmat att det bara blivit ännu mer pannkaka!

Och ärligt talat, nosandet är svårt att göra särskilt mycket åt. Först nu under sommaren har jag börjat kunna kalla in honom från nosfläckar, och ett "nu går vi" funkar oftare än inte. Men det är efter ett år! Menar inte att jag inte vill försöka träna, men tänker inte vänta mig underverk, ej heller undvika tävling tills han är stensäker på den biten. Lite måste man få chansa :D (obs att jag inte har samma inställning till moment med lös hund, men nu drabbas ingen annan).

lördag 24 augusti 2013

Öron!

Klippte till några exempel på hur det ser ut när herr fladderbus springer runt:










Världens tröttaste hund

Börjar inse att det verkligen behövs en vilodag om stackarn ska ha någon som helst energi imorgon. Det är tufft att komma tillbaka efter semestern! Först sällskap av energisk lillskrutta, bara det gör vem som helst slutkörd. Och ovanpå det rallyträning med mängder av störningar, två kvällar i rad! Plus ett pass canicross. Herr skurk efter-maten-busar inte ens, och då, kära vänner, då är han trött. Nu ligger han mest ihopgosad och knorrar med jämna mellanrum, nöjd med att få spendera lite kvalitetstid med matte i soffan.

Allt gosigt ska vara i Iorhögen,

fredag 23 augusti 2013

Väck ej den åsna som sover

Det är ganska lyhört där vi bor, och med min jyckos lite nervösa läggning har vi fått jobba lite på att han ska ignorera ljud. Detta gör han också för det mesta, med undantagen
  • skällande hundar utanför - då ställer han sig och tittar på dem på balkongen och svarar 
  • ringer på dörrklockan - svårt att inte bekräfta det eftersom jag faktiskt behöver gå upp och svara
  • om han blir väckt av ljudet ifråga.
Den sista punkten blev jag påmind om alldeles nyss, och ärligt talat ser det bara roligt ut när han flyger upp, öronen på vift och vild blick, och småboffar åt att han inte fick sova.
Sekunden innan någon börjar möblera om.

Morgonspring

Nu när förkylnings*********** äntligen gett med sig (tjock i halsen? det låtsas vi inte om) kan jag börja springa med Ior igen. Eftersom mina knän har gnällfest titt som tätt så blir det springa på plant och i uppförsbackar, och gå nedför. Skitttråkigt tycker Ior, man ska ju göra tvärtom för att det ska gå FORT! Men sista backen hade det gått en annan hund ganska nära framför, så då galopperade han upp hela vägen. Inte så mycket till backträning för mig, men med hans tidigare beskrivna attityd så hade jag redan fått mitt, rätt skönt att bara behöva lyfte fötterna och hänga med då ;)

torsdag 22 augusti 2013

Rallyträning modell superstörning

Ikväll har vi tränat rallylydnad på Olskrokstorget! Lagom mycket kvällstrafik, dvs precis så att hundstackarn lägger märke till var och en som rör sig - är det för mycket stänger han bara av, på ett eller annat sätt... skramlande blomvagnar, cyklister och barnvagnar som nästan går in i en, och det efter en till heldag med lillskruttan! Duktigt stolt över min knäpprick, även om jag verkligen verkligen måste börja hitta uppvärmningsrutiner. Tror det skulle bli lättare för stackarn att förstå vad jag vill om han fick någon ledtråd innan om vad vi pysslar med.

I nuläget börjar jag med att klä på honom halsbandet (annars har han i stort sett alltid sele), klickar för kontakt, och till sist blandade moment som jag belönar med kampisen. Fast det är först när jag kommit på att vi inte värmt upp, ajsing bajsing att försöka gå bana då.

När vi väl var igång kändes han i alla fall klockren! Jag var otydlig ett par gånger, vilket märktes på honom, och vi har alldeles för mycket fysisk kontakt, men det är på grund av ivrig hund och herregud så jag jobbat för den attityden! Då kan jag leva med att han råkar studsa in i mig, i värsta fall kommer fler chanser på tävling.

Och som alltid när man vistas i en offentlig miljö någon längre stund så kommer det fram någon och pratar, denna gången en kvinna som hade haft dalmatiner, jag gick in i servicebubblan och nickade och var trevlig, ungefär. Hon var imponerad av att jag hade "pli" på honom, hon hade minsann aldrig fått till det med sina - men så avslöjade jag inte heller hur det går med inkallning och den biten...

Nu har skruttskurken fått kvällsmat, jag är lite sugen på att sticka ut och springa samt ganska övertygad om att han inte säger nej till det när han fått vila en stund, så eventuellt avslutar vi denna dagen om änna tre timmar. Men vad gör det, när man haft sovmorgon med två underbara gosnosar?

Två hundar är dubbelt så bra!

Jag insåg ganska tidigt att den sociala, men ändå flockbundna och smått reserverade Ior skulle må bäst av att ha en hundkompis hemma. Detta har även bekräftats när vi varit hemma hos mina föräldrar, då till och med läskiga tjurtanten Stina har fyllt rollen som hundsällskap på så vis att han blivit lugnare och trevligare. Vill bara påpeka att det inte heller handlar om att min hund är understimulerad, men han blir helt enkelt en mycket trevligare hund om han inte ständigt söker efter sällskap, i vardag och träning.

Nu tycker han i och för sig att lillskruttan är lite jobbig, och han knorrar demonstrativt när hon ockuperar husse och matte i sängen på morgonen. Men jag märker också positiva skillnader, och är själv så fruktansvärt överlycklig av att gå med två hundar igen (vi hade mor Zita och dotter Stina i några år), att de delarna inte spelar så stor roll.

Det jag däremot konstaterar är att det nog inte kommer bli  dubbelt prickigt hemma hos mig, åtminstone inte medan jag har Ior. Det räcker med en stor stark hund i vardagen. Så, nu har jag börjat lura på passande raser i 15-kilos klassen, som jag tänkte mig från början... Jag säger ganska ofta att det blir en mellanpudel nästa gång (ja, jag vet att de är mindre än så) men det finns så många andra hundar som faktiskt tilltalar mig utseendemässigt, typiskt dåligt argument men då får jag väl komma fram till det sen!

Största anledningen till att jag inte skaffar en till omedelbums är dessutom rent praktiska - skulle faktiskt behöva både bil och pengar för att få det att fungera på ett rimligt sätt - så nu måste jag vara sådär förståndig i några år. Typiskt skitjobbigt.

onsdag 21 augusti 2013

Rallylydnad på gång!

På söndag blir det debut! Livrädd för att Ior ska få storknäpp och totalt skita i mig, ställa sig och pissa på skyltar osv, men å andra sidan klarade han ju banor i svår miljö för någon månad sen, så det bör vara lugnt. Får se till att tälta natten innan, det funkade ju då ;) Nä, men en ordentlig vända canicross ska vi nog lyckas med, det har blivit mest cykel i barmarksdraget i år eftersom jag haft tusen envisa förkylningar... tillbaka på banan nu i alla fall!


Finbesök

Idag har vi Iors syssling på besök, en svartprickig flicka med det sötaste lilla underbettet som denna värld skådat. Hon är om möjligt ännu gosigare än Ior, och när hon väl lugnat sig och slutat pipa imorse så låg hon och sov på mig, mer eller mindre <3 Vad gör det att jag fick vara vaken ett par timmar när hon kom, när jag sedan fick sova omgiven av prickiga gosmonster?

 Än mer underbart är att dalmatiner är den första renrasiga hund jag haft i vardagen, och därför är jag lite oförberedd på hur löjligt likt de beter sig. Samma perfekta ställe att bli kliad på i pannan, samma busskall, soffpotatissittande, och busjävelskap:

Som sagt vill båda två helst sitta bara nästan i knät, och det ska vara på vänster sida för den är bäst. Därtill har flickebarnet fått lite extra uppmärksamhet eftersom hon var orolig i början, och Ior har demonstrativt ignorerat mig för denna otrogenhet. När han väl kommit över saken, och dessutom lyckas haffa den bästa platsen, ja då kommer sötflickan och gör lekinviter, Ior nappar, självklart, och vips så har hon norpat myspositionen.

fredag 16 augusti 2013

Det är inte jag som tar upp halva sängen...

Jättejättesupersnart kommer det andra uppdateringar utöver dassiga mobilbilder. Jobb och tid och sånt.
Dessutom är Stinatanten vinglig och låg, det gör ont att se henne så gammal och less. Vi är mest tacksamma för att fått en sommar där hon fått vara på båten och leka med barn, det bästa i världen enligt henne. Även om det är första året som hon inte simmar :(

torsdag 15 augusti 2013

Skurkdiva

Denna vana att använda huvudkudde var en av de första sakerna jag fick veta om min lilla buse när jag besökte honom hos hans förra ägare för första gången. Lite frustrerande, själv ville jag ju veta annat än busclownigheter om hunden ;) men såhär efter ett år så kan jag förstå att det var så de valde att beskriva honom.

onsdag 14 augusti 2013

Dagen efter nybadad hund


Eftersom vi faktiskt har ett stycke husse på besök blev det lite budföring i morse. Med någon minuts passivitet mellan varven, så verkar han ha kopplat vad "marsch" betyder" och fokuserar hela vägen fram oavsett vem han springer till ( ingen självklarhet innan). Raka sträckor, men halvskymd sikt, och långt nog att han hinner arbetsspringa mellan acceleration och stopp.

Misstänker att det är en buske med övermogna hallon som är boven i dramat. 

tisdag 13 augusti 2013

måndag 12 augusti 2013

Min hund är sämst

på att bajsa.

Oräkneliga gånger har han fått syn på något halvvägs genom arbetet, fixerat och sedan glömt av sig och börjat gå. Eller så var det bara för jobbigt att knö ut grästrasslet, samma lösning då - det får hänga därbak så hoppas han på det bästa. ÅH VAFAN SKURKEN!

Vi går mest och blänger på varandra. 

Fördelen med klicker

Min röst är kaputt, då är det helt fantastiskt att ha visselpipa, handsignaler och klicker. Promenaderna är minst lika roliga som vanligt, och han har fortfarande superinkallning och skitfint skvaller när han går lös i skogen. Misstänker att jag kommer behöva arbeta mer med det när vi kommer tillbaka till Ruddalen och alla tusen dofter som är där (enstaka vilt här är inget i jämförelse), men nu vet jag i alla fall att han inte är obildbar ;)

fredag 9 augusti 2013

Kvällsmat

Tänk att ett mjölkpaket kan vara så roligt.

Framsteg och sådant

Idag känns som en milstolpe, eller den här sommaren. Kan vara att jag lyckats hålla mig till en konsekvent inkallningssignal (oops, dålig på sånt), eller bara att det är mindre störningar här ute på vischan, men den fantastiska Ior har fått en rent magisk inkallning. Han kastar sig om och rusar till mig! Efter ett år av "ska bara" är det nästan så man börjar böla. Han skvallrar, inte bara på harvittring, utan på harar som springer bort från honom. Det är fanimej löjligt.
Det är inte så svårt som det ser ut.  
Detta räknar jag hur som helst inte med att det håller i sig när vi flyttar tillbaka till min lägenhet i Göteborg, och våra vanliga promenadmarker där det rör sig lika många hundar på en timme som vi har som mest på en dag här.

Eftersom Iors favorithusse M sticker på utbytesår har jag även blivit tvungen att ta tjuren vid hornen och ge mig på kloklippningen på egen hand. Han har varit en oumbärlig godismaskin, men med en tyst giljotintång, halsband på, samt hund som står upp och får smaska mjukost på varje klo så går det riktigt fort! För ett år sen morrade och skrek han om vartannat, så det är ingen liten sak, detta.

Sist men inte minst bor vi i skrivande stund tillsammans med en löptik. Närmare bestämt mina föräldrars gammeltant, som nog ska få en egen presentation här så småningom, en fräsig dam på snart 10 år som är ungefär den enda hund Ior har respekt för. Och se på tusan, han är faktiskt riktigt sansad! Nog för att vi inte kommit till höglöpet än, men det kära vänner, är detaljer som min lilla charmör aldrig brytt sig om innan. Och det är ljusår från konstanta gnällskrikpaniken han hade i julas, när min systers hund löpte över julen...