torsdag 29 augusti 2013
Panik och/eller skitglad
Allt var frid och fröjd, åtminstone till dess jag skulle plocka upp mina nyckar. Tappat dem! I skogen självklart.
Som tur är flyr husse landet först på söndag, så jag ringde och avbröt hans spelkväll. Ior fick sig en längre ensamstund än planerat också, men led inte så mycket av det - han hittade ju kyckling i diskhon!
Ut och låta Ior spåra, vafan, jag har gått det två gånger (kort nog att komma ihåg hur det gick), och i bästa fall hjälper han till, i sämsta har jag fortfarande lite fyrbent sällskap.
HAN SPÅRAR OCH SÅ JÄVLA FINT!
Sagan om mig, Ior och personspår är ren jävla hatkärlek, ena gången är han klockren nästa bryr han sig inte, en tredje gång råkar jag lägga starten precis vid en rasthage, nästa sidvind och jag korrigerar för att få honom "rätt" osv osv. Duktigt dåligt. Nu var alltså planen att börja om och faktiskt göra rätt, samt ha något med jävligt högt värde med. Alltså blev det 15-20 meter med frolic gnuggat i spåret och ett spårslut som var en frolic uppbruten och utkastad, samt leksak om han prioriterade det (facit: totalignorerad).
Spåret var kort och rakt men han fick ändå hålla koll, för det var genom buskage och över 2 m höga stenar. Sjukt kul!
Ja, och vad hände med nycklarna?
De låg i kassen.
Åsnan behöver mutas
Hittade denna artikel via subredditen Dogtraining, och jag tycker det sätter fingret på mycket som jag kände i början på hunderiet. HAN TYCKER INTE OM MIIIIG grät jag inombords när jag gick och köpte hinkvis med mjukosttuber.
Det är skönt att inte ta det så personligt längre.
onsdag 28 augusti 2013
Mörkerlöpning
Han jobbade väldigt fint och såg inte ut att crabba lika mycket som han gjort på sistone (vilket var konstant), även om det dök upp då och då. Å andra sidan fick han släpa på husse istället för mig, klart man blir extra trött med 150% av vanliga belastningen, och lite till eftersom han inte riktigt springer lika mycket. Jag, utan hund, höll jämna steg med canicrossekipaget ;)
Så till det roliga: vi sprang på ej upplysta spår! Ute 21:40-22:40 (inkl uppvärmning och nedvarvning), vilket gjorde det hela till en övning i mörkerseende och balans. Märktes att Ior också kände efter lite var han satte ner tassarna, och för egen del känner jag att det var nyttigt att komma upp från det vanliga släpandet av fötter i marken. Dessutom var det rätt frän känsla i sista backarna, när man var rätt trött och inte hade riktigt koll på allt, och lutningen ändrades utan att man såg det! Det kändes ändå, men synen är rätt kass om man växlar mellan elljusspår och sådana som saknar lampor. Hela känslan att inte veta när fötterna kommer slå i backen, det är som om varje steg är det där extra trappsteget som man snubblar nerför för man trodde att det var klart. Roligt!
Lyckliga hundar och skrubbade knän
Början på promenaden gick helt okej, vi hann väl vara i rasthagen 20 minuter innan vi tröttnade på en otåligt vankande person utanför och gick iväg. |
Ibland gick de fokuserat. |
Fast för det mesta berodde friden på att luktfläcken de ville fram till var åt samma håll som jag ville gå. Ibland var den inte det. |
Ibland skulle de rakt åt varsitt håll. |
Det allra dummaste var nog att de fick tag på en pinne. Ior retades, det blev fart på båda och PANG |
så låg jag på backen med diverse skrapsår. |
Busgosfia
Smyger sig fram |
Mycket nöjd med resultatet |
måndag 26 augusti 2013
Lyckan
Nu var det lite mörkt när vi gick ut, så jag har lite för hög ISO för att det ska bli riktigt snyggt. Min kamera - vi kallar henne Sonja det är en sony och jag har dålig fantasi, okej? tycker jag - är en julklapp från 2008, och det var en helt okej kamera att börja med då. Jag har dock inte fortsatt så långt pga periodiskt intresse, och segt autofokus och inte använt den på ett år yada yada nu vet ni varför jag tycker att bilderna kan vara mer fantastiska (och varför alla bilder i rörelse är raderade istället för publicerade här).
rumpa 1 |
Så jävla söt! |
Ibland måste man rulla sig också. Eller åtminstone kan man tro det, och sen ändra sig. |
Sniff sniff |
rumpa 2 |
HEJ! |
söndag 25 augusti 2013
rallydebuten 60 poäng
Så nu är det Kajsanerver och Iornos som står i fokus. Jag vet ju att han är känslig för min sinnesstämning (sitter helst 10 meter bort och observerar om jag är arg), men jag vet ju från simningen att jag gillar tävlingskicken så måste på nåt sätt vänja honom vid att matte inte lider så mycket som det ser ut - att jag skulle träna bort nerverna är faktiskt uteslutet. Därtill verkade inte tävlingssituationen, ny klubb och okända människor röra honom i ryggen. Han hade skitkul! Och jag också, men det kommer lite i andra hand. Det är ju just glädjen som jag har siktat på, och att han var rent skitlycklig hela andra halvan av banan är den största seger jag kunde få idag. Tyvärr har jag ingen dokumentation av spektaklet, men det var nog lika bra det. Hade jag funderat över att någon filmat att det bara blivit ännu mer pannkaka!
Och ärligt talat, nosandet är svårt att göra särskilt mycket åt. Först nu under sommaren har jag börjat kunna kalla in honom från nosfläckar, och ett "nu går vi" funkar oftare än inte. Men det är efter ett år! Menar inte att jag inte vill försöka träna, men tänker inte vänta mig underverk, ej heller undvika tävling tills han är stensäker på den biten. Lite måste man få chansa :D (obs att jag inte har samma inställning till moment med lös hund, men nu drabbas ingen annan).
lördag 24 augusti 2013
Världens tröttaste hund
fredag 23 augusti 2013
Väck ej den åsna som sover
- skällande hundar utanför - då ställer han sig och tittar på dem på balkongen och svarar
- ringer på dörrklockan - svårt att inte bekräfta det eftersom jag faktiskt behöver gå upp och svara
- om han blir väckt av ljudet ifråga.
Morgonspring
torsdag 22 augusti 2013
Rallyträning modell superstörning
I nuläget börjar jag med att klä på honom halsbandet (annars har han i stort sett alltid sele), klickar för kontakt, och till sist blandade moment som jag belönar med kampisen. Fast det är först när jag kommit på att vi inte värmt upp, ajsing bajsing att försöka gå bana då.
När vi väl var igång kändes han i alla fall klockren! Jag var otydlig ett par gånger, vilket märktes på honom, och vi har alldeles för mycket fysisk kontakt, men det är på grund av ivrig hund och herregud så jag jobbat för den attityden! Då kan jag leva med att han råkar studsa in i mig, i värsta fall kommer fler chanser på tävling.
Och som alltid när man vistas i en offentlig miljö någon längre stund så kommer det fram någon och pratar, denna gången en kvinna som hade haft dalmatiner, jag gick in i servicebubblan och nickade och var trevlig, ungefär. Hon var imponerad av att jag hade "pli" på honom, hon hade minsann aldrig fått till det med sina - men så avslöjade jag inte heller hur det går med inkallning och den biten...
Nu har skruttskurken fått kvällsmat, jag är lite sugen på att sticka ut och springa samt ganska övertygad om att han inte säger nej till det när han fått vila en stund, så eventuellt avslutar vi denna dagen om änna tre timmar. Men vad gör det, när man haft sovmorgon med två underbara gosnosar?
Två hundar är dubbelt så bra!
Nu tycker han i och för sig att lillskruttan är lite jobbig, och han knorrar demonstrativt när hon ockuperar husse och matte i sängen på morgonen. Men jag märker också positiva skillnader, och är själv så fruktansvärt överlycklig av att gå med två hundar igen (vi hade mor Zita och dotter Stina i några år), att de delarna inte spelar så stor roll.
Det jag däremot konstaterar är att det nog inte kommer bli dubbelt prickigt hemma hos mig, åtminstone inte medan jag har Ior. Det räcker med en stor stark hund i vardagen. Så, nu har jag börjat lura på passande raser i 15-kilos klassen, som jag tänkte mig från början... Jag säger ganska ofta att det blir en mellanpudel nästa gång (ja, jag vet att de är mindre än så) men det finns så många andra hundar som faktiskt tilltalar mig utseendemässigt, typiskt dåligt argument men då får jag väl komma fram till det sen!
Största anledningen till att jag inte skaffar en till omedelbums är dessutom rent praktiska - skulle faktiskt behöva både bil och pengar för att få det att fungera på ett rimligt sätt - så nu måste jag vara sådär förståndig i några år. Typiskt skitjobbigt.
onsdag 21 augusti 2013
Rallylydnad på gång!
Finbesök
Än mer underbart är att dalmatiner är den första renrasiga hund jag haft i vardagen, och därför är jag lite oförberedd på hur löjligt likt de beter sig. Samma perfekta ställe att bli kliad på i pannan, samma busskall, soffpotatissittande, och busjävelskap:
Som sagt vill båda två helst sitta bara nästan i knät, och det ska vara på vänster sida för den är bäst. Därtill har flickebarnet fått lite extra uppmärksamhet eftersom hon var orolig i början, och Ior har demonstrativt ignorerat mig för denna otrogenhet. När han väl kommit över saken, och dessutom lyckas haffa den bästa platsen, ja då kommer sötflickan och gör lekinviter, Ior nappar, självklart, och vips så har hon norpat myspositionen.
fredag 16 augusti 2013
Det är inte jag som tar upp halva sängen...
torsdag 15 augusti 2013
Skurkdiva
Denna vana att använda huvudkudde var en av de första sakerna jag fick veta om min lilla buse när jag besökte honom hos hans förra ägare för första gången. Lite frustrerande, själv ville jag ju veta annat än busclownigheter om hunden ;) men såhär efter ett år så kan jag förstå att det var så de valde att beskriva honom.
onsdag 14 augusti 2013
Dagen efter nybadad hund
Eftersom vi faktiskt har ett stycke husse på besök blev det lite budföring i morse. Med någon minuts passivitet mellan varven, så verkar han ha kopplat vad "marsch" betyder" och fokuserar hela vägen fram oavsett vem han springer till ( ingen självklarhet innan). Raka sträckor, men halvskymd sikt, och långt nog att han hinner arbetsspringa mellan acceleration och stopp.
tisdag 13 augusti 2013
Morgonpromenad
Och ärligt talat är det omöjligt att ta kort när han springer runt! Eller så är det jag som behöver öva.
måndag 12 augusti 2013
Min hund är sämst
Oräkneliga gånger har han fått syn på något halvvägs genom arbetet, fixerat och sedan glömt av sig och börjat gå. Eller så var det bara för jobbigt att knö ut grästrasslet, samma lösning då - det får hänga därbak så hoppas han på det bästa. ÅH VAFAN SKURKEN!
Vi går mest och blänger på varandra. |
Fördelen med klicker
Min röst är kaputt, då är det helt fantastiskt att ha visselpipa, handsignaler och klicker. Promenaderna är minst lika roliga som vanligt, och han har fortfarande superinkallning och skitfint skvaller när han går lös i skogen. Misstänker att jag kommer behöva arbeta mer med det när vi kommer tillbaka till Ruddalen och alla tusen dofter som är där (enstaka vilt här är inget i jämförelse), men nu vet jag i alla fall att han inte är obildbar ;)
fredag 9 augusti 2013
Framsteg och sådant
Det är inte så svårt som det ser ut. |