fredag 5 april 2013

Iors pojkrelationer och annat tjöt

Åt mackor och kollade på lite serier hos hjärtat, och rätt var det var rann tiden iväg så jag inte kom hem förrän kvart i åtta. Planen var ungefär klippa klorna och åka hem efter att jag slutade vid kl 16, men när ens två favoritherrar ligger på sängen och sovgosar är det inte lätt att ta itu med någon agenda. Han har fått en hel del aktivering och stimulans under förmiddagen, så det känns inte jättehemskt att jag inte hann springa med honom idag.

Ja, morgonpromenaden! Efter lite tjafs om huruvida Ior skulle ha sele på sig eller ej (förra inlägget) kom vi ut på en ganska trevlig skogsvända. Han fick upp ett spår en gång och lyssnade inte alls den gången, så idag behövdes linan. Å andra sidan stannar han alltid direkt som han får syn på en annan hund, och svischar jag godiset framför näsan hänger han med mig till världens ände för att bli belönad för sitt fina skvallerjobb. har även insett att jag börjat använda Duktig!  som beröm i nästan bara de situationerna, och därefter renodlat det ännu mer. Så just nu ser det ut som såhär i vårt skvallerarbete:

1. Ior stannar
2. OOOOHH DUUUKTIG KILLE
3. Han vänder och kommer till mig, jag har ju bekräftat att jag ser att något händer och då kan han lämna över (min tolkning, alltså). Ibland får jag gå och hämta honom, men det går åt rätt håll ;)
4. Antingen superlek eller godisregn så det står härliga till!

Och det var ju inte ens det jag skulle berätta om. Dumma sidospår. 

Jo, en av två ärkefiender i området befann sig i rasthagen när vi gick förbi på hemvägen. Eller ja, Ior har något väldigt starkt emot stackars X, som jag följaktligen inte känner tillräckligt för att läsa av om han retas på någon subtil nivå. Det alldeles ypperliga i att ha ett stängsel emellan två hundar som inte kommer överens, och alltså kan vara lösa utan det där otrygga i att den andra kan kliva över gränsen, gjorde att jag stannade till - plus en trevlig matte att språkas med!

Det kan även ha varit whippkompisen, men det alldeles magiska skedde: de var någon meter ifrån varandra, och Ior bara buspratade och lekinvitade! Ingen ragg alls! Jämfört med sist vi sprang på dem, då Ior försökte jaga bort redan från flera meters avstånd, är det rena rama miraklet. Nu hade jag också sinnesnärvaro nog att köra ett godisregn (med handmatning/samarbete eftersom han inte riktigt var bekväm) så fort vi såg dem, och hade en helt okej utgångspunkt även i det. I kombination med staketet blev det helt enkelt en tryggare vovve, på min sida. 

Med det inte sagt att han inte mullrade i början. Jag ser det i alla fall som bekräftelse på att han är osäker på andra intakta hanar, snarare än att han muckar. Att han fräser ifrån när de försöker jucka ser jag som självklart - problemet är att han verkar tro att varje rörelse är ett försök till just det. Och eftersom han är så stel får han knappast några lekinviter... tråkig cirkel, helt enkelt. Och absolut att jag kan köpa att det är knixigt med könsagg, men om jag har tolkat saken rätt så gäller det ju bara att få honom trygg. Eller, bara och bara, men det är ju det jag arbetat absolut mest med från dag 1 och det känns därför ganska simpelt jämfört med hormonspöken - även om sanningen säkert ligger i någon kombination, så tänker jag ta fasta på den del som jag själv kan påverka. Och osäkerheten gör mig också skeptisk till kastrering, men det är väl ett eget inlägg igen. 

Dags för kvällskiss och sovanatten, så går vi på kurs och lär oss ligga på filt imorgon! Passivitetsövningar är inte att förakta :D

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar