eureka!

När har det även konstaterats varför min käre Ior blivit skogstokig och inte kommer ihåg hur man beter sig i hundmöten, går i koppel eller kommer på inkallning KRASCH sa drömmarna om att slippa långlinan. Han är skitfrustrerad! Sen vi flyttade har han umgåtts med andra hundar i stort sett varje dag: sista veckan gick vi kvällspromenader med ett annat gäng, och han var lugn och fin i koppel trots att tre andra hundar sprang lösa och busade!

Nu har vi tagit oss igenom en av tre veckor utan hundumgänge och FY BUBBLAN vad jobbigt det är. Totallåsning i skallen större delen av promenaden, mer luktfixerad än någonsin, och allt är bara vidrigt och elände. Eller, det var det, och berodde kanske också delvis på mitt underbara humör, för jag börjar få lite kontakt nu. Men det är ändå märkbart förjävligt, så inte enbart mitt fel. 

Nu är då frågan: hur mycket energi lägger jag på att träna  något som uppenbarligen grundar sig i ett socialt behov hos min hund? Biter jag ihop och hoppas hälsenorna håller någorlunda, eller ger jag upp och bara går med lina i två veckor? Och, ve och fasa: vad händer om det visar sig att han blir återsmittad, med besvär, direkt? Blir jag tvungen att låta honom avstå hundumgänge, är det verkligen ett värt liv? Till viss del kanske en kastrering kan få honom mindre intresserad av andra hundar, men bara risken att behöva träna i denna uppförsbacke jag haft i en vecka nu... inte kul. 

Saken är att han leker inte ens särskilt mycket med de flesta. Han är en liten tjurgubbe som travar runt och betraktar på avstånd, och är nöjd med det. Skeptisk till andra hanar, men håller avstånd och vänder ryggen till så länge som de visar samma hövlighet. Funkar med andra ord inte särskilt bra med brötiga lekbusar längre. Självklart kan han leka och härja järnet med kompisar, hundar han är trygg med, men för det mesta vill han hälsa, nosa lite rumpa och sen är det bra. Skillnaden som det gör är så löjligt stor att jag inte vet om jag skulle klara mig utan den.