Numera har jag fått rutin på att springa med hund, och ärligt talat är det mer omständligt att lämna honom själv på ett bra sätt än att ta med honom.
Börja med att packa en väska: måste ju ändå ha hunden fäst i kroppen på nåt sätt, och runt ryggsäcken funkar ju bra... en tröja för att inte frysa ihjäl när vi varvar ner efteråt, leksaker är bra att ha, lite hundgodis också, och BAJSPÅSAR. Min ständiga följeslagare i livet. Överväg i en halvminut vilken del av selen som är lämpligast att fästa kopplet i.
Hämta sedan hunden i sängen - även om han älskar att gå ut har han nämligen bestämt att bästa sättet att få göra det är att sitta i sängen och småskälla på mig. Väl ute, gå så långt du kan utan att bli för stel av kylan - det är ju taskigt att börja springa om hunden inte är uppvärmd, och tröjan ligger i din väl förberedda ryggsäck.
Spring! Och gläds åt att hunden verkar ha fattat såväl att man inte nosar var femte meter som att man faller tillbaka till att springa bredvid mig i möten med folk. Istället för att spurta hem till duschen efter avslutad runda, så klämmer man in en visit i rastgården - hunden måste ju få jogga ur kroppen! Var väldigt tacksam för extratröjan, även om en glad labbe misstog den för en kampleksak innan du fått på dig den.
Ta dig hem och nej, det är hunden som får duscha först, för han kan ju inte lera ner hela lägenheten! Han liiider av att bli genomblöt, och du likaså.
Om texten är rörig så är det åtminstone delvis för att jag växlar tilltal mellan ett allmänt "man" och du-tilltal. Orkar inte städa, som vanligt, men kan ju åtminstone göra eventuella läsare medvetna om vad som är knasigt i äkta läraranda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar