Nu svamlar hon om hundar igen

Fått svar från hunduppfödaren, tackat nej till intervju på Liseberg pga har redan jobb (har faktiskt inte hänt mig förut, har alltid kastat mig efter varje möjlighet), och nu sk jag strax iväg på ett kursplanemöte. Den här gången är det faktiskt en lärarprogramskurs! Kan vara första gången. Förhoppningsvis blir det en liten diskussion om betygskriterier också, tredje mötet i rad som det står på dagordningen men ja, det står sist... sadface.

Har luskat vidare i gamla scheman och verkar som att jag kommer ha ca 4-6 h obligatorisk undervisning per vecka nästa termin (max 2 h/dag), herrn i huset har ungefär lika mycket men om han läser fysik och jag svenska känner jag spontant att det är jag som får hoppa föreläsningar för att en eventuell valp ska ha sällskap. Vi har dessutom sagt att det inte ska gå ut över hans plugg eller så, jag ersätter om hunden pajar några grejor i hemmet osv, helt enkelt mitt ansvar. Ska kolla runt om det finns någon trevlig själ som kan tänkas ha den ifall vårat plugg krockar innan ensamträning + mognad är såpass att den går att lämna ensam, men det jag sett hittills ser lovande ut. Tror väl inte att det är något problem att hitta någon bra som kan tänka sig ha hunden ett par timmar någon gång, men gillar att ha koll innan. Kanske märks på att jag sitter och planerar detta, och hur jag ska valpsäkra hemmet, schema för ensam- inkallnings- och allmän träning m.m. såhär fyra månader innan det som tidigast är aktuellt. 

Vill kanske också motbevisa de som frågar väldigt undrande om jag tänkt igenom det hela och om jag verkligen vill binda upp mig på ett sådant ansvar, t.ex i min ålder ska man helst resa så fort man får chansen har jag förstått, men jag mår bäst av riktiga, aktiva rutiner och eh, planering. Inte hoppa iväg någonstans och hålla tummarna, eller ligga och glassa på en strand. Funderade ett tag på att återuppta ridningen (igen), men det blir bara ytterligare en grej att komma iväg till och efter att hästen blev så stressad av att ha flera medryttare sist vill jag faktiskt ha mitt egna, och då är hund det absolut bästa alternativet. 

Ooooooooch NU är det 50 min till mötet börjar på pedagogen. Ska ta bussen pga knän och förkylning, men man behöver ju sticka samma tid oavsett man går, cyklar eller tar bussen på det avståndet (mer eller mindre) så får väl sätta fart. 

IIIHHHH

Har precis mejlat en uppfödare, så nu springer jag runt och piper här hemma och hoppar högt så fort telefonen plingar. Ganska påfrestande för nerverna när det regnar in kallelser och handlingar till månadens möten, det är ju inte det jag vill haaaaa

Fokuset på plugget, eller de där handlingarna för den delen, är ju inte helt hundra det heller (när hände det sist egentligen?). Vill ha sommar och jobba så det kan bli höst och hund och allt det där som jag går och planerar och peppar för. Har jag sagt att våren är den årstid jag tycker sämst om? Massa förväntningar men det händer liksom aldrig nåt. Psssh.

Besatthet

Har spanat hund i fler veckor nu, non-stop. Fattar vad HD-C och PRCD är, hänger på rasforum, planerar planerar planerar, typ tagit tag i önsketänkandet. Överväger att börja kontakta uppfödare som planerar kullar i aktuell tid.

 Måste nog snart inse att det är ganska långt till augusti.

Snaaaaaaaaaart.

Det regnar

Och jag vill fortfarande ha en hund.

Saken är att väldigt mycket verkar klicka just nu för att planen ska fungera: jag har jobb, svenskan verkar inte ha hälften så mycket schemalagd tid som matten och

och jag vill ha något som tvingar ut mig i regnet. 

Som student är livet ofattbart bekvämt, och även om jag förösker utsätta mig själv för diverse obekvämligheter utanför min trygghetszon så kan jag alltid sluta. Jag tänker sluta jobba till hösten missnöjd med en rad olika saker och likaså kårengagemanget utvecklande och allt sånt, men passar bara inte mig för att slippa flänga runt på tusen olika ställen och ständigt behöva tacka nej till sådant som skulle vara bra för det jag gör. Hemma har varit tristessen, plugget, stillastående: jag trivs inte med stillastående. Jag har börjat äta lunch hemma för att Pöjka går hit med sina polare, och då blir det lite liv i det här stället, skratt och rörelse även om det bara är ett gäng som kollar på Big Bang Theory. 

Jag vill ha rörelse och liv och något hemma som inte bara är "för min egen skull" för såjävla viktig är jag inte, men det är liksom inte de andra människorna heller. Liv och rörelse ger mig energi, men inte när det är bara jag som springer mellan olika möten. 

Jag saknar att slita lite. Försöken med medryttarhäst har fallit på pendlartider och djur som antingen varit för svåra eller inte fungerat med många olika ryttare, även om själva stallarbetet - luften! lugnet! den totala isolationen! - är väldigt mycket i min smak. Om jag måste ut i regnet så är det inte så fruktansvärt farligt, tvärtemot: sitter jag hemma en hel dag mår jag dåligt. Stillastående.

Samtidigt är Pöjka tveksam. Han har insett att det vore bra för mig, och att jag kommer sköta hunden när jag kan. Problemet är kort och gott att jag inte alltid kan.

Problem 1: VFU. Då har jag "normala arbetstider", 40 min pendlingstid, och kommer absolut behöva hjälp att rasta en eventuell fyrbening. Om ett år är det ca 2 månader av detta: hurihelvetet ska det fungera? HUUUURRRRRRRRRR

Numero 2: De där jättemegastööört tunga perioderna då? Om inte hunden hjälper, utan blir en till börda som jag bara inte klarar av? Då måste han ta hand om den, och det finns inget intresse av det. 

Helt enkelt, jag måste räkna med att jag ska klara av det helt själv, vilket kanske inte alltid är möjligt. Kanske ska jag börja spana efter nya organisationer att lägga ett år på istället, inbilla mig att det blir annorlunda om de står för en annan sak.