Känns som att jag bara snackar skit om Ior, så nu kommer en fet hyllning!
För det första: bra start på dagen med lek bland massor av andra hundar framför Humanisten: Ior hälsade riktigt fint, var väl lite väl på att gräva i ett par hundars rumpor men DET VAR INTE MIN SOM JUCKADE HALLELUJA! Han kutade ett par varv sådär, och framför allt lekte ordentligt och inte bara kollade på de andra eller velade mellan alla olika som han brukar. Sen tröttnar han som bekant ganska fort: tror det är Dalmatinerns ointresse för främlingar som kommer fram, det är kul att hälsa och kolla vad de har för stil men sen så liksom räcker det, och då sticker han hellre fram till de som går förbi. Idag insåg jag att det var därför han började hälsa på människorna, som är ganska lågt prioriterade (hundfolk smäller lite än nosa i gräset eftersom de kan ha godisar), så vi sa tack och hej när han gått varvet runt. Kalas!
Bara det faktum att jag inte vurpat är värt en stor applåd, han kommer intill mig och går fot så fort jag ber om det GODIS GODIS GODIS är hemligheten vilket helt klart har räddat mig från hjärnskakning flera gånger om.
Åh, och vi såg två harar på dagens långpromenad (som blev kopplad träning eftersom han kutade på morgonen). Vi gick förbi den ena på två meters avstånd och jag lovar, han sträckte knappt kopplet! Jag kuttrade som en liten vårkåt fågel över hur duktig han var, som vanligt. Den andra stod han på bakbenen mot, men det var mer cirkusspanande än faktiskt koppelhäng på det med.
Ja, sen tränade vi massor på att svänga åt alla möjliga håll i olika hastigheter i fotgående. Han har en liten vana att kolla framåt då och då, typ spana lyktstolpar (ja, jag borde lära mig lite av min hund), men det släpper mer och mer! När jag ber om koncentrerat fotgående alltså.
Med anledning av det ökande träningsfokuset, morgonens fantastiska artighet och det faktum att jag vid förra besöket hos mina kära föräldrar kunde bryta hans juckande verbalt (ögonblickligen dessutom, på herr "jag kommer när jag luktat klart här! och här också... väntarå!"), så känns det som om det där med kastrering inte är lika akut. Ska försöka komma ihåg att fråga veterinären hur de ser på cancerrisk och kryptorchid pojk, det blir ju uppföljningssamtal på allergiutredningen om ett par veckor. Så som han utvecklas känns det som att kastrering pga beteende inte är nödvändigt (sällan att jag lägger tusenlappar på att han ska sluta slicka kiss), utan i sådana fall är det medicinskt. Utifrån hur han är i övrigt känns det absolut som att de, ganska få, utfallen är osäkerhet och då är det ju inte direkt någon hjälp som jag förstår saken. Framför allt så känns han ändå så lugn och sansad, och inte tokstressad som han var i början, att jag är övertygad m att det inte är nödändigt. I början var det ju unghundshormoner + flytt till hundtätt område där allt luktar mumma. Och 17 månader är ju långt ifrån vuxen, som jag förstått saken.
Okej, nu spårade sista biten, men summan av kardemumman: Ior börjar landa, och det känns riktigt jävla löjligt urbra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar