söndag 9 september 2012

kvällspromenad

Om du när det är mörkt - även på upplyst gångväg - och du släpar fötterna i dina jättelöst sittande skor (tvekar på om de lämnade marken, du kanske vill fundera på det där), lite trött och lite ouppmärksam som man lätt kan vara, helt plötsligt står inför en ylande dalmatiner, frukta icke. Han är garanterat minst lika rädd för dig som du för honom - favoritklyschan! - i denna inte så hypotetiska situation.

Vet ni vad som gör saken oändligt mycket bättre? Jag höll precis på att plocka upp bajs. Okej, jag hörde att någon kom och skulle kanske tagit mig tiden att förklara för Ior att det är lugnt, jag har sett skosläparen. Det gjorde jag inte, kanske delvis för att jag har världens sämsta teknik för att öppna bajspåsar och redan stått och fipplat i en evighet och kanske för att jag mest var trött och ville hem igen. Kanske tänkte jag att äh, han borde se att det är en människa. Oavsett vilket, så var det en ganska usel prioritering: min lilla pojk trodde nog att jag var sårbar och ovetande när jag var nerhukad och inte uppmärksammade en annalkande konstighet, och drog igång ett ylande skall som jag inte hört maken till, i kombination med att försöka slänga sig på personen ifråga. Jättekul att ha kopplet lite slött i ena handen då, jättekul och jättegenomtänkt. 

Sedan var han så förbannat stirrig att han sjöng samma sång på andra sidan vägen, men då gick vi bort en bit och tränade lite sitt-ligg-slöa. Nästa person som gick förbi brydde han sig inte om, men ptja, han ska inte tycka att han behöver ta kommandot är väl slutsatsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar